Allt går ut på den där tiden.

Har skrivit det förr och gör det igen. Tiden, en läkande vän? 
Tiden känns som att den bara har tagit en paus från mitt liv, bara stannat upp. Står kvar på precis samma ställe som för 1 år sen. Klivet fram känns för tungt men det bakom mig hinner ikapp på något sätt. Om inte värre. Är jag bara rädd för framtiden? Vilken framtid kan jag börja undra ibland. Allt som jag trodde på gick i tusen bitar. Jag vet att en dag kommer jag inte tänka på det här sättet men frågan är, hur kommer jag tänka då. 
Det är något som drar mig tillbaka. Precis som om jag inte är färdig. Som om jag ogjort något. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

sofiabjoerk.blogg.se

En blogg om mitt liv och hur jag lever det

RSS 2.0